equalrights

Imorgon avlutar jag mitt första år på gymnasiet och jag kan inte alls förstå hur det kan ha gått så himla fort. Helt crazy.

Att jag ens hamnade där jag hamnade är ju otroligt. Första gången några elever föreläste om Humaniora på min skola tyckte jag det verkade astråkigt. Vem ville läsa massa historia och arkeologi? Skittråkigt, så jag valde Sam Internationell istället på Vasaskolan istället.

Så kom dagen så vi skulle få reda på vad vi kom in på preliminärt, och jag kom in på mitt förstahandval. Jag hade matte då och jag gick in, satte mig bredvid Anna och sa: "Jag vill välja om". Samma dag jag fick veta vad jag kommit in på, ville jag byta. Till humaniora. Den linjen jag tyckt varit så tråkig, den ville jag byta till och jag vet fortfarande inte varför.

Första dagen var jag så nervös, kunde bara tänka på vad som kunde hända. Tänk om jag inte får några vänner, tänk om jag måste äta själv, tänk om jag inte trivs? Jag kommer in och direkt känns det bra. Klassen verkar schysta och lärarna är jättetrevliga och 2 dagar ängnas åt att lära känna varandra. Vi började på en torsdag och på måndag kändes det som vi känt varandra i år.

Nu har första året gått och jag är så glad att jag hamnat i denna underbara klass. Aldrig trodde jag att jag skulle hamna i klass där jag verkligen känner att vi är en klass, det känns så himla skönt. Denna klass, känner jag mycket bättre, än min klass i 9an. Då hade jag ändå gott i samma klass med många ganska länge. Det är sjukt.

Hade det inte varit för min bror som tyckte att jag skulle gå på Vasaskolan och om jag inte hade ändrat mig, hade jag helt missat denna underbara klass, underbara lärare och underbara linje(även om den dödar mig ibland). Till min kära klass, ni är bäst och tack för att ni gör att skolan blir värd att gå till. Ni är guldvärda.